Analys av premiären - låt för låt

Om ni har läst mitt tidigare inlägg "Jag fick chansen" så har ni lite bakgrund till hur det gick till när jag i princip i sista sekunden bokade en resa och tog mig ner till konserten den 21 mars.

Efter att ha skyndat mig allt jag kunde från Arlanda stod jag äntligen på golvet framför scenen på 3Arena. Eftersom att jag kom så pass sent kände jag inte att jag kunde tränga mig fram allt för mycket så jag nöjer mig med en plats kanske 15-20 meter från scenen lite snett åt höger (dvs närmast Martin på bas).

På skärmen räknas tiden ner från 30 minuter. Självklart lyser siffrorna i rött precis när de visar 7:47 till publikens stora förtjusning. Jag väntar otåligt på att det ska börja och snart visar räkneverket 0:00 och allt drar igång.

Nedan kommer mina tankar om de enskilda låtarna samt konserten i sin helhet. Jag har dock några inledande kommentarer som gäller ljudet i arenan.

Det har skrivits en del om att ljudet var dåligt, framförallt på läktarplats. Detta var första gången jag besökte 3arena och den är verkligen enorm! Stor arena betyder också en stor utmaning att mixa ett bra liveljud. Ljudet studsar och det kan bli konstiga effekter beroende på var man står eller sitter. Generellt gäller att ju längre från scenen desto sämre blir ljudet, eller om du sitter högt upp snett ovanför så att du inte har några högtalare som riktas mot dig.

Min upplevelse av ljudet från ståplats ganska precis framför scenen var att det finns problem med förhållandet mellan baskagge och elbas. Det tycker jag även hörs när man tittar på den filmade versionen ovan. Det jag menar med detta är att baskaggen har ett dovt mullrande ljud och saknar klipp. Detta tillsammans med att basen också har ett relativt dovt och mullrigt ljud skapar en onödigt grötig ljudbild där jag framförallt saknar att få njuta av Martins otroligt smakfulla basgångar. De smälter liksom in i kaggen och saknar definition. Jag är kanske lite bortskämd med att de alltid lyckas så bra med detta på skiva. Både baskagge och bas ska ju mullra men det finns sätt att få dem att vara mer definierade så att inga detaljer i deras respektive framförande går förlorade. Det hade varit intressant att veta om detta var något som förbättrades på de kommande konserterna? Det var ju trots allt en premiärspelning, saker kan ju ha rättats till tänker jag.

En annan generell tanke är att jag tycker att det finns ett visst mått av obekvämhet i orkestern, eller kanske snarare ovana av att stå framför en så stor publik. Kanske inte så konstigt efter ett så långt avbrott. Men med tanke på att Joakim bara pratar med oss i publiken två gånger under den drygt två timmar långa konserten känns det som att det finns en viss osäkerhet som skiner igenom, framförallt hos vår kära frontman.

För att friska upp minnet kring de enskilda låtarna har jag tittat på Youtube-filmen ovan och även lyssnat i lurar för att fånga upp detaljer som jag kan ha missat när jag var på plats. Som ni märker kommer det att bli ett långt inlägg, jag hoppas ni har överseende med detta :)

Setlist

Intro + Stenbrott

Allt börjar med flygande spöken på skärmarna, ett dovt synthriff och ljudeffekter. Sedan kommer en gitarr in som dubblar synthslingan. Sedan marschaktiga trummor samtidigt som Jocke sjunger versen på Stenbrott. När han sjungit detta öppnar sig scenen och orkestern spelar refrängen på samma låt. Det låter som den gjorde back in the days. Jag blir glatt överraskad att denna får en plats i setlisten, om än att den är lite för kort.

Ingenting Någonsin

Stenbrott övergår via en synth som snabbar upp tempot till Ingenting Någonsin, även denna från debutskivan. Här är det mäktigt att de fått med den otroligt mörka rösten som dubbar Jockes sång en oktav ner, läs mer om detta i analysen av Ingenting Någonsin här. På denna låt använder Sami en s.k Ebow som får gitarren att nästan låta som en synth med långa ylande toner. Till min stora glädje spelar de i princip hela denna låt inklusive det larmiga outrot som är så typiskt för denna era.

En timme en minut

Efter Ingenting Någonsin spelar de en av de bättre låtarna från Verkligen, dvs En timme en minut. Här gillar jag framförallt ABBA-pianot och körerna i de instrumentala delarna. Det är också snyggt att de tar ner den tredje versen som blir ett bygg mot sista refrängen där Jocke sjunger "Jag tänkte aldrig sååååå långt". Kul med en liveversion som skiljer sig från originalet.

Om du var här

En timme en minut slutar med ett utslag på gitarren och nästan direkt får vi njuta av ett av kents snyggaste och mest ikoniska gitarriff. Introt till Om du var här fyller arenan, en av deras absolut mest känsloladdade låtar. Så många minnen som virvlar upp i mitt inre här. Högstadiet, olycklig kärlek, att känna sig utanför och missförstådd. Här blir jag också otroligt golvad över hur sjukt bra Jocke sjunger, speciellt på refrängerna. Han är verkligen en mästare på att få de ljusa tonerna att träffa rakt i hjärtat. Och dessutom har jag aldrig hört honom ta en enda falsk ton. Mer musikaliskt begåvad människa får man leta efter...

Första mellansnacket

Jag var ju som sagt på premiären den 21 mars och där märktes det i det första mellansnacket att nerverna fanns där. När jag tittar på liveinspelningen från dagen därpå är Jocke betydligt mer avslappnad och han ser lugnare och gladare ut. Under detta mellansnack får vi se dem alla på storbildskärmar för första gången och ja, man kan konstatera att det gått nästan tio år sedan sist. Lite fler rynkor och gråa hår liksom. Sami och Martin är de som är mest förändrade. Martin är oväntat mager och Sami ser bara annars ut som man säger här uppe i norr. Men de är fina och vi älskar dem precis som de är.

Kevlarsjäl

Den arkeologiska utgrävningen fortsätter med Kevlarsjäl från Hagnesta Hill. En favoritlåt för många, men faktiskt en av de låtar jag gillar minst. Jag tycker att den är seg och släpig plus att den innehåller mitt hatinstrument munspel, som här lökigt nog spelas på en synth med munspelsljud (även solot...). Kanske hade den kunnat lyfta för mig om de hade gjort något nyskapande av den. Men ok, smaken är som baken och allt kan inte vara 10/10 liksom.

Hjärta

Desto bättre blir det när vi bjuds på en av mina Topp-5-låtar: Hjärta. En låt som det tog ett tag för mig att upptäcka men när jag väl insåg hur bra den var kunde jag inte sluta lyssna. Jag kan inte få nog av refrängen, den är verkligen "to die for". Och den vackra vita hästen på skärmarna förstärker verkligen den storslagna känslan som finns i denna låt. Och VAD jag älskar Samis gitarrspel i refrängerna. Magi! Ja och sedan är det är uppgången mot sista refrängerna med körens aaaahh-parti bara så maffigt! Här tar konserten fart på riktigt. Första tårarna för Fagerlund.

Socker

Det som händer sen är bara så magiskt. Scenen badar i blått och ett U2-liknande gitarriff börjar. Ett välbekant pianoplink kommer in och vi fattar alla att det är dags för Socker. Vi har tagit oss fram till Vapen & Ammunition och av de bästa och mest effektiva poplåtarna som har skrivits i modern tid. Här med ett extra break innan första refrängen och delvis ny text + melodi på refrängen. Här är det bara att sluta ögonen, sjunga med och njuta.

Romeo återvänder ensam

Med ett mollackord avslutas Socker och nu blir det bra på riktigt med Romeo kommer ensam i discotappning. Äntligen en låt från min favoritplatta "Du och jag döden", den låt som användes i filmen som släpptes i november i samband med att de annonserade att de skulle återuppstå för några dagar i mars 2025. Maximal pepp när de har arrat om andra versen med markeringar istället för att köra på med samma komp som vanligt. Och synthar!

Pärlor

En riktigt snygg övergång får vi mellan Romeo och Pärlor. En av låtarna som plockats upp av Stockholmspojkarna på TikTok. Jag noterar att det är först nu många i publiken kommer igång och kan sjunga med i texten. De har ingen koll på den tidigare repertoaren, lite osäker på vad jag ska tycka om det. Massiv allsång är det iallafall. Men helt ärlig så är det inte en favorit, den är lite tjatig.

Var är vi nu

Från albumet Tigerdrottningen får vi låten "Var är vi nu". En låt som precis som "Hjärta" har vuxit på mig. Framförallt är det raderna "som alltid flyr jag till musiken, den enda plats där jag är jag. En plats med enkla raka regler, där de stora drömmarna är lag" som fångat mig. Och så älskar jag körerna i slutet.

Utan dina andetag

Om det är någon låt med kent som jag tycker är lite uttjatad så är det "Utan dina andetag". Men alltså i denna liveversion är allt förlåtet. En kärlekssång i sin renaste form. Jag tänker på mina barn och gråter. Det nya mellanspelet med kören lyfter låten till en helt ny nivå. Det låtskrivande som ligger bakom detta är storslaget. Jag älskar också att de tagit bort mellanspelet och solot och kör på "vad vore jag, utan dina andetag” + handklapp istället. Rent och snyggt som fan.

Utan dina andetag slutar med en synt som blippar och bluppar medan bandet kliver av scenen för en kort paus och klädbyte. Ett öga blinkar på skärmen.

PAUS

Musik Non Stop

Med vita och glittriga kläder på dyker de upp igen och Music Non Stop dundrar igång i en otroligt snygg synthvesion. Behöver jag säga att jag dör av pepp här? Jag ÄLSKAR ju synthar och här får vi verkligen höra de Depeche Mode och Pet Shop Boys-referenser som bandet brukar prata om. Det är tyngre och bättre än någonsin. Här dansar jag som en galning, det bästa än så länge på denna konsert. Musik Non Stop är en mycket bra låt i original men i denna synthbestyckade version kommer den verkligen till sin rätt.

Kärleken väntar

Discot fortsätter med den låt som har en text som stärkt mig som entreprenör väldigt mycket. Lyssna bara på första och andra versen så fattar du. Även fast konserten här har pågått i en timme så fortsätter Jocke att sjunga som en gud. Samis solo på sin svarta Gibson les Paul låter fantastiskt och jag bara älskar varje sekund. Soundet med denna gitarr är faktiskt det bästa gitarrljudet på hela konserten. Varför spelar han inte mer på den, undrar jag?

Ingenting

Och visst får vi en låt från "Tillbaka till samtiden" också. Ingenting är en liveklassiker. En låt med ett otroligt driv och fantastisk refräng som passar perfekt i denna högintensiva (och enligt mig den bästa) delen av konserten. Bandet är här i högform.

Dom andra

NU SNACKAR VI! Dom andra i tung synthdiscoversion är nog en av höjdpunkterna för mig. Jag gillar vad de gjort med den helt enkelt.

Jag ser dig

Här börjar de olika konserterna skilja sig lite åt. På premiären spelas Jag ser dig men dagen efter kör de Den döda vinkeln här istället. Just denna låt från "Jag är inte rädd för mörkret"-plattan är inte en favorit för mig. Texten är otroligt bra men den är lite tjatig med en refräng som inte riktigt lyfter för min del. Vad som helst utom verkligheten är en fantastisk mening. Så känner jag ofta.

Innan allting tar slut

Förutom Om du var här bjuds vi på en högoddsare från Isola, nämligen Innan allting tar slut. Kanske inte helt otippat ändå då jag läste någonstans att Jocke tycker att det är en av de bästa låtar han har skrivit. Och han har inte fel. Den refrängen skojar man inte bort. I det tunga och laddade livearrangemanget tillsammans med maffig körsång på refrängerna är även detta en av kvällens höjdpunkter.

Den döda vinkeln

Medan Jocke hänger på sig en akustisk gitarr får vi i publiken chansen att jubla lite för att visa vår kärlek. Utan något mellansnack påbörjas en av mina absoluta favoritlåtar, Den döda vinkeln. Det är så brutalt bra, den låten krossar allt. Arret, drivet, slingorna, sångmelodin, trummorna, basgångarna....Jag kommer älska detta band för evigt.

La Belle Epoqué

En låt som jag kan tycka har fått onödigt svalt bemötande är denna pärla från Tigerdrottningen. Här kommer den samhällskritiska sidan av Jockes textförfattande fram och han målar verkligen en så träffsäker bild av vår samtid. Som låt betraktad gillar jag att den skiljer så pass mycket från annat de gjort. En låt som gör sig utmärkt som pampig arenarock.

Mellansnack 2

Jocke pratar med oss igen! Han berättar att det är 30 år sedan de släppte första skivan. Och säger att de är så tacksamma att vi är kvar. Den "sista" låten tillägnas till de nära och kära som inte längre finns med oss.

Förlåtelsen

Ett nytt mästerverk möter våra öron. Förlåtelsen från deras sista album är en lyxig poplåt ur ett musiknördsperspektiv. Det finns så många snygga detaljer att förälska sig i. Här har Jockes hantverk förfinats in i minsta detalj. Och bandet hittat ett sätt att samexistera som är det närmaste man kan komma perfektion. Slutpartiet när Jocke klivit av och kören fortsätter tillsammans med Markus som markerar fyrorna på sin chinacrasch och Sami solar loss är en riktigt fet avslutning innan alla extranummer.

Extranummer 1

Sverige

Vi i publiken klappar för fullt och här börjar jag få ont i händerna av allt klappande. Det tar ganska lång tid innan det händer något men tillslut drar ett intro igång på kyrkorgel (??) och alla får skolavslutningsvibbar. När kören kommer in fattar alla att det är Sverige det handlar om och i hela arenan tänder folk upp sina mobillampor. Det är otroligt rörande, stämningsfullt och vackert. Vi gråter och sjunger med. Texten har skrivits om lite för att passa bättre in i nutiden. Sjukt fin lägereldskänsla.

999

Det är svårt att ta upp tråden igen efter den skira och eftertänksamma Sverige. Det måste ha diskuterats fram och tillbaka vilken låt som skulle passa här. Låten 999 fick det bli och jag kan tycka att den har samma problem som Jag ser dig (båda från den relativt svaga plattan Jag är inte rädd för mörkret). Den är lite tjatig helt enkelt. Här hade jag gärna hört till exempel VinterNoll2 eller Palace&Main om jag fått önska.

747

En av mina största besvikelser under kvällen är att 747 inte inleds med Markus karakteristiska virvelintro där han spelar med vispar. Istället är det någon slags trummaskin som helt osvängigt får starta denna ikoniska avslutningslåt. Om ni har ifrågasatt nördighetsnivån på denna blogg tidigare så hoppas jag att ni har slutat med det nu :) Hursomhelst är resten av låten lika magisk och brutal som vanligt. Publiken vinkar för fullt på slutet även fast de som står bredvid mig inte verkar ha koll på att detta är obligatoriskt.

Extranummer 2

Mannen i den vita hatten (16 år senare)

Nu ska jag svära i kentkyrkan. Men jag tycker inte att Mannen i den vita hatten är den ultimata slutlåten. Den är en fantastisk låt, det säger jag inget om men den är inte lika stämningsfull och förtrollande som 747. Men konfettiregnet är mäktigt och så fint att se de vita lapparna sakta singla ner mot golvet.

Till sist...

Och så blinkar det till

Och de tänder alla ljus

Du var ensam när du kom

Och du är lika ensam nu

Jag dröjer mig kvar en liten stund. Går fram mot scenen, funderar på vad de säger till varandra backstage efter denna premiär för 40000 åskådare. Följer sedan strömmen ut och promenerar genom tunneln från debutskivans omslag till Gullmarsplan. Mina fötter ömmar och det är lite kallt. Men mitt inre glöder som aldrig förr.

Tack Jocke, Sami, Martin och Markus. Kanske ses vi igen.