Jag föddes 1983, inte i en snöstorm men en septemberdag i Umeå. Musikintresset väcktes tidigt, mycket tack vare min pappa som spelade och sjöng med mig från det att jag kunde prata i princip. Och så har jag en 13 år äldre bror som varit en riktig rockstjärna. Han spelade gitarr i The Facer som slog igenom stort i slutet av 1990-talet.

​

I högstadiet var jag med och startade den feminstiska musikföreningen She's got the beat och jag spelade själv i en massa olika band med enbart kvinnliga medlemmar. Jag var fruktansvärt avundsjuk på min brors musikkarriär och bestämde mig för att inte vara sämre själv. Någon vidare gitarrist har jag nog aldrig varit (desto bättre på piano och sång), men jag har gjort min grej ändå.

​

När jag växte upp och var tonåring och ung vuxen i Umeå var det mest punk och hardcore som gällde. Jag var nog en lite udda fågel som lyssnade på kent och annan svensk indiepop. 

 

Efter att utan framgång ha försökt slå igenom med min musik både med olika band och som soloartist kände jag tillslut att det inte var lika roligt med musik längre. Sommaren 2015 flyttade jag till Piteå på grund av kärleken och jag bor fortfarande här tillsammans med sambo, två barn (två och sex år gamla) plus två bonusbarn i tonåren på deltid.

​

Den här bloggen startar jag för att jag vill kombinera två saker som jag verkligen älskar; bandet kents musik och att skriva. Sen att det är en mer eller mindre omöjlig uppgift att analysera hela deras låtskatt är bara något som gör mig mer peppad. Om det så kommer ta tills dess att jag går i pension (eller efter det) så får det bli så. Jag tänker att min kärlek till kent ju är livslång, så varför inte fortsätta skriva om dem fram till att jag kastar in handduken för gott.

​

Välkommen, välkommen hit. Vem du än är, var du än är.