Den osynlige mannen

Här kommer en kort analys av denna lilla godbit till låt.

Låtskrivande/komposition

Låt nummer sju på plattan kan vid första anblick/lyssning upplevas som en petitess eller parentes på grund av sin lågmälda framtoning. Den är ingen banger direkt, men jag tycker ändå att den har något speciellt som förtjänar att lyftas fram.

Det är framförallt i hur gitarrerna spelar som magin uppstår. Vid en första anblick är et lätt att tänka att det bara handlar om lite simpelt gitarrplink, men lyssnar man lite noggrant framträder ett intrikat arrangemang som inte vem som helst skulle kunnat snickra ihop. Gitarren hade kunnat spela ackorden rakt av och nöja sig så, men nu är det kent (och Sami) vi pratar om och då ska det spelas i stämmor och läggas in snygga färgningar* här och där. Just detta är så typiskt kent, att aldrig ta den lätta vägen - deras musik ska ha klass och finess, deras storhet sitter i detaljerna.

Arrangemang/instrumentring

Den osynliga mannen är en mycket avskalad historia där enbart gitarrer och sång ingår. Kanske lite bas på refrängerna, men det är ytterst sparsmakat med instrument. Ett skönt avbrott mellan Vad två öron klarar och den högljudda Pojken med hålet i handen.

Produktion

Det är inte så mycket att hålla reda på i denna låt. Det som skiljer denna från övrigt material på plattan är att det inte finns en enda distad gitarr eller något annat som lever om. Ett smart drag att hålla det så cleant som möjligt tycker jag.

Helhetsintryck

Som sagt är detta inte något mästerverk men den förtjänar ändå sin plats på skivan och jag gillar den mer och mer för varje gång jag hör den.

*Att "färga" ett ackord innebär att man tillför en eller flera toner som inte ingår i grundackordet (ett dur- eller mollackord), och/eller altererar toner som ingår i grundackordet.