Pojken med hålet i handen

Vi har kommit fram till låt nummer åtta på debutskivan nämligen; Pojken med hålet i handen. En låt som jag har haft lite svårt för att bestämma mig för om jag gillar eller inte. Men jag har nu landat i att jag nog inte tycker att den är så bra, jag går in på varför lite längre ner i denna text. Och det är ju helt ok tänker jag. Jag älskar kent, men inte ALLT det har gjort...

Förresten så kommer Pojken med hålet i handen på plats #58 (av 220) på DN:s lista över kents låtar från sämst till bäst. Låten beskrivs i DN som "en uppkäftig klassiker, fylld av svårmod och rastlös energi". Och det är en rättvis beskrivning tycker jag. Håller du med om denna placering? Eller var skulle du placera den? För mig hamnar den betydligt längre ner i listan än så. Fun fact: På plats 220 av 221 (dvs näst sist) på DN:s lista finns Pojken med hålet i handen (Hotbilds version) dvs en version där originallåten har saktats ner till halva tempot.

Låtskrivande/komposition

Det är en kort låt (bara 2:08) lång, men med tanke på dess intensitet så räcker det gott och väl. Med den här låten får jag känslan av att man behövde en upptempodänga för att bryta av från de två relativt lugna låtar som ligger före på albumet (Vad två öron klarar och Den osynliga mannen).

Pojken med hålet i handen följer en ganska klassisk struktur med intro, vers, mellanspel, vers, refräng, mellanspel, vers, mellanspel, vers, refräng, instrumentalt stick/solo/mangel som kör på tills låten tar slut.

Kikar man i ackordsanalysen som finns på kent.nu så hittar vi många intressanta små godbitar trots att ackorden till synes är ganska raka.

Versens grundrörelse

A – A/C# – D – D/F#

ser ut som något man kan spela i sömnen, men det som gör skillnaden är basgången. Den rör sig stegvis uppåt (A → C# → D → F#) och ger låten en känsla av att vilja framåt, nästan som en inre oro. Det är ett smart sätt att skapa energi utan att ändra själva tempot, perfekt för en låt som ska kännas rastlös men ändå bär på ett visst mörker.

I refrängen hittar vi sekvensen:

D – E7 – F#m – D

Här blandas dur (D) med ett dominantackord (E7) som leder in i moll (F#m). Det är en klassisk men effektiv teknik: man öppnar upp med dur, laddar upp spänningen med E7, och låter den “lösas” i moll i stället för i ren dur. Resultatet blir något som varken låter helt ljust eller helt mörkt, en slags harmonisk tvetydighet som passar Kent perfekt.

Mot slutet av låten händer något oväntat:

F#m – F – E – D

Det där F-dur-ackordet sticker verkligen ut. I den här tonarten hör det egentligen inte hemma, men just därför fungerar det. Det låter lite skevt, lite trasigt, nästan som om låten själv fått ett hål någonstans. Det är också där titeln och musiken möts: Pojken med hålet i handen låter plötsligt som om den bokstavligen börjar läcka.

Det är det som gör låten så intressant ur ett kompositionsperspektiv: den låter som sin egen berättelse. Basgången är rastlös, harmonin skevar, och de små tonala sprickorna förstärker textens känsla av något bräckligt. Allt det här bidrar till att låten känns så mycket större än sina två minuter.

Arrangemang/instrumentering

Det första som slår en med denna låt är energin. Pojken med hålet i handen har det där typiskt kentiga drivet där gitarrerna låter både tajta och röriga på samma gång. Trummorna ligger hårt och rättframt, nästan punkiga i sitt anslag, medan basen, som i så många Kent-låtar, bär mycket av melodin. Man hör tydligt hur basgången inte bara fyller ut utan leder musiken framåt, särskilt i verserna där den driver låten som en separat berättarröst.

Gitarrerna jobbar i lager: en rytmgitarr som hackar på ackorden, en annan som lägger ut längre, nästan ringande toner. Den där kombinationen av mangel och melodislinga skapar ett ljudlandskap som känns både skitigt och känsligt, ett signum för bandets första album.

Syntarna ligger diskret men effektfullt i bakgrunden och ger luften mellan gitarrerna lite rymd. Det är inget bombastiskt arrangemang – tvärtom ganska avskalat – men just därför fungerar det. Man får känslan av ett liveögonblick, snarare än ett perfekt putsat studiopålägg.

Sången ligger rakt i mixen, utan överdriven reverb eller filter, vilket gör att Jockes röst låter ovanligt nära. Det förstärker låtens “uppkäftiga men såriga” känsla som om allt framförs med blicken lätt sänkt men nävarna fortfarande i luften.

Och när låten slutligen mynnar ut i sitt instrumentala stick, den där gitarrmanglande finalen som bara vägrar ta slut känns det nästan som en urladdning. Inget klimax i traditionell mening, snarare en kontrollerad explosion där bandet kör tills allt bara skaver ihop till brus. Ett perfekt avslut på en låt som handlar om att inte riktigt hålla ihop.

Produktion

Produktionen i Pojken med hålet i handen är en studie i hur man kan låta stökig men ändå precis. Allt är hårt komprimerat, torrt och rätt på, inga stora rymder, ingen världsfrånvänd atmosfär. Det låter som ett band i ett trångt rum, där energin pressas fram ur väggarna snarare än från mixbordet.

Gitarrerna är inspelade med ett lätt överstyrt bett, inte metal-dist, men tillräckligt för att varje slag ska skära igenom. De låter nästan för nära mikrofonen, vilket ger hela mixen en känsla av att vara på gränsen till överstyrning. Det gör också att trummorna känns extra fysiska: virveln smäller, hi-haten fräser, och bastrumman bär rytmen mer som ett hjärtslag än som ett beat.

Sången ligger ganska torr och rak nästan dokumentär i tonen vilket gör att Jockes frasering blir central. Han låter både uppgiven och utmanande, som om han försöker hålla ihop låten med ren vilja. Det passar den rastlösa nerven i texten perfekt.

Helhetsintryck

Trots att jag uppskattar många av idéerna bakom Pojken med hålet i handen, den rastlösa basgången, den snyggt skeva harmoniken och den direkta energin så är det något med själva utförandet som inte riktigt klickar för mig. Jag tycker helt enkelt att Jockes sång låter märklig, nästan forcerad. Det finns något överdrivet i fraseringen, som om han försöker tvinga in känslan snarare än att låta den komma naturligt. Det är säkert en del av uttrycket, men för mig blir det mer störande än fängslande.

Sedan är det gitarrljudet i introt och mellanspelen, den där slingan som egentligen borde vara beroendeframkallande, men som istället låter… skumt. Lite för tunt, lite för vasst, nästan som om det saknas något i mellanregistret. Kanske var tanken att det skulle låta lo-fi och uppkäftigt, men i mina öron blir det snarare kallt och obekvämt.

Samtidigt är det svårt att inte respektera vad låten försöker göra. Det finns en tydlig vilja att bryta av, att släppa in något mer aggressivt och kantigt på skivan. Och det lyckas de verkligen med. För medan låten fungerar som en energisk kontrast till de mer eftertänksamma spåren före, så tappar den lite av den emotionella tyngd som Kent annars är så skickliga på att hålla fast vid.

Kort sagt: Pojken med hålet i handen är en låt jag beundrar mer än jag gillar. Den är viktig för helheten på albumet, men den kommer nog aldrig att bli en av mina favoriter. Ibland räcker det med att förstå varför en låt finns där, även om man själv inte riktigt vill återvända till den.