Joakim Berg som soloartist #1

Det känns nästan fånigt att skriva något om Joakims sologrejer eftersom att den första plattan har fyra år på nacken och det andra albumet inte heller är helt nytt längre. Men eftersom att det är min blogg och att jag är den som bestämmer vad som ska vara med här så tänker jag att det ändå finns en poäng att göra ett inlägg som handlar om Joakims sologrejer i sin helhet. Så om du känner att detta är något som intresserar dig är det bara att läsa vidare :)

Jag fortsätter glömma (2022)

Det kom förstås som en fantastisk nyhet att Joakim skulle släppa en soloplatta. Vi fick ett litet smakprov på hur det skulle kunna låta i och med singeln Sommaren (en duett med Maria Jane Smith). Det är för övrigt en helt fantastisk låt som jag numera alltid återkommer till när vintern är som mörkast. Den fungerar verkligen som en tröst för någon som lider av vinterdepressioner och som avskyr det eviga mörkret mellan november till februari.

Bara ge det tid, för sommaren den kommer, och allt ska få liv (text från Sommaren)

Sedan släpptes Jag fortsätter att glömma, en totalt sett fantastisk skiva med många höjdpunkter och några transportsträckor.

Den första låten på albumet, Barn av vår tid, är en rakt av fantastisk poplåt. Redan från det inledande mjuka elgitarrplocket (med sjukt snygga effekter) och den lite viskande första versen förstår jag att detta är bra på riktigt. Men det är, och ska inte heller vara kent. Det är alldeles för mjukt och fluffigt för att kunna liknas vid kent. Plattan fortsätter med Begravningsbål som enligt vissa tolkningar handlar om vänner från förr, i en svunnen tid. En ganska sorglig historia med minnen som eldas upp. Som vanligt skickligt berättat, man vill veta mer om vem eller vilka han sjunger om och såklart varför han måste elda upp alla böcker, skivor och bilder?Vem är det han är skyldig ett förlåt? Så många frågor...Musikaliskt är det kanske inte en favorit på skivan men den växer för varje lyssning. Det är helt klart en låt där texten är det mest centrala och det är en otroligt vacker sådan.

Låt tre Aniara, en ganska lugn historia som i verserna berättar om den unga Joakim omkring år 1986. I räfrängen hoppar vi fram till nutid och ett hotell i Kalifornien där vi tar en drink i baren och dricker rosa Cristal. Det jag upplever när jag lyssnar på låtarna på detta album är att det är lite svårt att tycka något om det musikaliska hantverket mer än att det är kompetent och smakfullt. Jag märker att jag lyssnar på ett lite annat sätt på Joakim solo än när jag lyssnar på kent, säkert mest för att kent är ett band där allas musikaliska del bildar en unik helhet. Det som hörs i Joakims soloprojekt är att det är en studioprodukt som inte har några direkta ambitioner om att tas till en livescen. Det är perfekt och programmerat, med syftet att texterna helt och hållet ska vara i centrum - istället för att fokusera på instrumentala finesser. Lite tråkigt kan jag tycka eftersom att jag lyssnar mycket på arrangemang, produktion och instrumentala insatser, men det är för den skull inte dåligt. Bara annorlunda.

Låtsasvärlden inleds med albumets snyggaste synthslinga/arpeggio och versen bjuder på effekfulla trumfills. Vi bjuds även på en av de bästa refrängerna på plattan. Ingen kan konsten att snickra en pampig poprefräng som Joakim. Textmässigt gillar jag den andra versen mycket, framförallt delen där han sjunger om att "akta dig för män som mig på höga hästar med en gloria". En mening som får mig att tänka på män som drar nytta av sitt kändisskap på ett sätt som skadar andra människor (främst unga kvinnor). En fin detalj är att låten slutar med "Tillbaka in i låtsasvärlden" helt a capella.

Ännu en höjdpunkt på detta album är låten Legender. För övrigt den första låten där jag hör en tydlig basgång, och jag gillar bas! Har dock lite svårt att avgöra om det är en riktig elbas eller om det är en synthbas. Även gitarrslingan som ligger långt bak i mixen i mellanspelen känns som en snygg musikalisk detalj som framträder mer på denna låt än på de tidigare spåren. Och oj så fint partiet efter andra refrängen är, det när allt plockas ner för att sedan byggas upp igen mot slutrefrängerna. Jag är svag för sådant. Det enda jag tänker på med denna låt är något som är ganska genomgående för Joakims sologrejer är att det känns som att de slutar lite oinspirerat, typ vi måste bara ha ett slut vad som helst istället för att göra något spännande. Men det är verkligen en liten detalj bara, inget att bry sig om egentligen.

Vi hade fräknar och sommarknän kvar, solen i ögonen. Minns du att asfalten var varm och vägen var rakare? Vi rökte blå blå blend. Visst är det sjukt, att du och jag lever än när så många vänner bara försvann. Jag ser dem i drömmarna när jag släcker ljuset (text från Legender)

Ingenmansland är ännu en otrolig låt som växer för varje lyssning. Kul att han leker med sån där överdriven autotune på andra versen. Och så tycker jag att det är lite gulligt att han använder sig av formuleringen "acceptabla förluster", en vinkning till låten Acceptable Losses med Lisa Miskovsky som Joakim var med och skrev för ett antal år sedan.

Ännu en återblick till ungdomen får vi i låtenVar vi kom ifrån. En overkligt vacker melodi rakt igenom, jag älskar det. Något som imponerar så mycket på mig är hur det är möjligt att ha skrivit hundratals låtar och att ändå kunna variera sitt melodispråk, sina fraseringar och sitt uttryck. Man kan ju tänka sig att det måste vara lätt att återupprepa sig, men inte då. På andra versen låter det som att Maria Jane Smith lägger subtila oktaver på sången. Även detta är en låt där slutet kommer lite plötsligt.

Då var allt. Detta är en fin låt med en sångmelodi to die for återigen. Det är bara att lyfta på hatten och beundra hantverket. En fin kärleksförklaring som berör på djupet.

Låten 4 är min favorit på detta album. Jag älskar allt med den. Tycker att han sjunger som bäst på just den här, känslan är total, så ömt och samtidigt kraftfullt i den första versen som tycks handla om en partner. Den andra versen är mer samhällskritisk men fortfarande kärleksfull på något sätt. Och slutet på refrängern; en evig januari just like heaven på repeat...så vackert.

Det blir så jävla tydligt tillslut, jag kan inte va mig själv med nån som inte är du (text från 4)

Mer än ingenting. Direkt när jag hör denna låt blir jag lite extra glad. Vet du varför? Joo för att världens bästa Martin Sköld spelar finfin bas på denna låt. Det bara måste man älska. Snyggt med den distade basen på mellanpartiet innan andra versen. Gillar också att trummorna kör lite av ett backbeat på denna låt. Man blir ju nästan lite glad :D Så fint med falsettsången på "nånting som nästan är du".

Avslutande Rubicon har tagit lite tid för mig att fastna för. Den är inte lika direkt som andra låtar på plattan, men om man tänker på det så är den lite av ett kondensat av alla låtar tillsammans. Men budskapet om en nyårsnatt innehåller så mycket igenkänning. Det är en kraftfull avslutning med mycket text och äntligen en låt som har ett mer genomtänkt slut med ett snyggt bleckblåsarrangemang tillsammans med trummor och bas (+ synth) som gärna hade fått vara lite längre.

Nedan en beskrivning av vad "att korsa Rubicon" betyder (kanske alla vet det redan, men jag hade inte koll...):

Att korsa Rubicon (idiom)

• Betydelse: Att fatta ett oåterkalleligt beslut eller ta ett steg där det inte finns någon väg tillbaka.

• Ursprung: År 49 f.Kr. stod den romerske fältherren Julius Caesar vid den grunda gränsfloden Rubicon i norra Italien med sin armé. Enligt romersk lag var det strängt förbjudet att föra in trupper över gränsen till själva Italien. När Caesar ändå gick över floden sade han "Alea iacta est" (Tärningen är kastad) och inledde ett inbördeskrig.

Slutligen...

Det är egentligen först nu när jag har lyssnat igenom "Jag fortsätter glömma" i syfte att analysera den till bloggen som jag började uppskatta den på riktigt. Det är liksom en skiva jag haft på lite i bakgrunden när jag har pysslat med annat, jag har inte gått in i den på djupet. Jag är glad att jag tog mig tid att lyssna ordentligt, nu förstår jag mer vad den vill säga och hur otroligt jävla bra den är.

I nästa inlägg ger jag mig på att analysera den andra soloskivan Framtiden som aldrig blev av.

Tack för att du läste ända hit och du är varmt välkommen att lämna en kommentar med dina tankar kring albumet eller min analys av låtarna.

Med värme,

Kicki