Ett märkligt och oväntat sammanträffande

Jag vet inte exakt när det var jag bestämde mig för att jag skulle starta den här bloggen. Drömmen att starta en blogg har funnits med mig ett bra tag, men jag har inte kunnat bestämma mig för vad jag ska skriva om.

När jag väl kom fram till att jag skulle köra på kentspåret kändes det verkligen helt rätt på alla sätt och vis. Som att pusselbitarna äntligen föll på plats, och jag blev alldeles pirrig av tanken att få kombinera min passion för skrivande med min nästintill sjukligt nördiga besatthet av kents musik. Jag är också mycket nöjd över att bloggen i första hand handlar om det musikaliska hantverket bakom deras helt otroliga låtskatt. Självklart är ju texterna en otroligt viktig del, och är kanske det folk i allmänhet uppskattar allra mest med bandet. Men ju mer jag får reda på om hur de har jobbat när deras album har kommit till så inser jag att musiken, melodierna och känslan som förmedlas egentligen är det mest centrala i kents musik. Och att texterna ofta bygger på den musikaliska grundidén istället för tvärtom.

Att jag valde att starta en blogg om just detta precis just nu bygger helt och hållet på att jag kände att det var det jag skulle göra. Eftersom att bandet inte längre existerar fanns det inga tankar när jag började bygga sajten på att några andra än de mest inbitna fansen som var med "när det begav sig" skulle bry sig. Min tanke var helt enkelt att bygga upp sidan precis som jag vill ha den och sedan börja lägga upp de första analyserna och lite annat smått och gott. I nästa steg skulle jag tipsa folk som hänger i olika kentgrupper på Facebook (finns ett gäng) om mitt projekt. Om det skulle vara tillräckligt intressant kanske några av de mest hängivna fansen skulle uppskatta sidan och engagera sig. Alltså inga krav på resultat och därmed ingen som helst prestationsångest.

Men så plötsligt, under tiden som jag sitter och bygger ihop sidan så börjar kents musik dyka upp lite här och där igen. Som till exempel fenomenet jag skriver om i detta inlägg om unga stockholmsbrats som börjat lyssna på kent. Sedan spelar de Musik Non Stop på P3 när jag är ute och kör bil. Pärlor finns från ingenstans plötligt med på diverse Spotifylistor (som till exempel denna) och så den största grejer typ ever; Joakim Berg dyker upp i en podcasten Back to the music with Ingrid där han pratar om sitt låtskrivande och om hur det gått till när kent skapat sin musik genom åren. Det är alltså hans första intervju på 15 år (!!!), och det är förstås underbar lyssning för oss som älskar musikproduktion och låtskrivande.

Men alltså, vad är oddsen? Att ett band som la ner för nio år sedan och som det egentligen inte pratas så mycket om plötsligt börjar göra väsen av sig igen precis samtidigt som jag startar denna blogg? Och jag lovar alltså dyrt och heligt att jag fick den här idén precis innan allt detta.

Vad tror du? Har jag bara haft världens tur och prickat av en trend eller är det jag som ser samband som egentligen inte finns?

Här kan du lyssna på poddavsnittet (del 1 av 2) med Joakim Berg: